Jag har använt lite tid till att plöja Seth Farbers nya bok om de olika antipsykiatriska strömningarna i USA idag, "The Spiritual gift of madness - The failure of psychiatry and the rise of the mad pride movement". Farber har under en längre tid intervjuat olika psykiatriska patientaktivister och dissidenter från psykiatrin och blandar dessa intervjuer med övergripande diskussioner kring den antipsykiatriska rörelsen. Det är en mycket bra bok det här - den behövs verkligen - jag själv är dock lite besviken på att det mest är New Age-folk och inte så många sociala aktivister som verkar vara på tapeten för tillfället. Som tur är verkar de flesta vara new age från rätt håll - det vill säga - de utgår från en specifik händelse i sitt liv och gör något andligt av den. De utgår inte från sitt eget behov av att tjäna pengar för att sedan utnyttja sin förmåga att dupera människor. Något som annars är tämligen vanligt inom nyandliga kretsar utifrån mina egna erfarenheter. Flera av de personer som dyker upp i Farbers berättelse är dessutom Jungianer - en rörelse och en livsfilosofi som jag ju använt en hel del tid till att undersöka tidigare. Detta gör boken ännu mer intressant i min mening.
 |
| Kate Millett - en feministikon om någon. |
Inledningen till boken har skrivits av en kändis - kanske till och med en historisk person - Kate Millett. Känd för att hon författat den episka Sexual Politics, men även, vilket få vet om, diagnosticerad som manodepressiv och författare till en text om frigörelse från psykiatrin och medicinerna; The Looney-Bin Trip. Kate Millett påstår sig ha överlevt på grund av Thomas Szasz kritik av "det galna" - det var denna kritik som fick henne att ifrågasätta sin diagnos och sin medicinering och helt enkelt kasta etiketter och metoder över bord. Jag är själv väldigt ambivalent rörande Szasz. Jag gillar självklart hans tankar om att psykiatrin inte ska definiera huruvida någon är frisk eller ej. Vad jag dock har svårt med är han nyliberala tankar om ägandet av den egna kroppen, rätten till självmord, radikal individualism och så vidare. Mer om min kritik av Szasz kan ni läsa i min avhandling, speciellt i kapitel tre som handlar om Thomas Szasz och Robert Nozick. Avhandlingen hittar ni här. Jag tycker att Szasz saknar en förändringspotential eftersom hans idéer förutsätter en nyliberal antisocial kapitalism. Det är inte något vidare alls - jag tror inte att någon med "mentala problem" eller "mentala gåvor" har en fördel i det samhälle som Szasz vill skapa - för övrigt nästan det samhälle vi har idag efter välfärdssamhället sammanbrott. All heder till Millett - men jag förstår inte hennes relation till Szasz.
 |
| SPK-graffiti - "Kapitalism och dårhus - enbart folkkriget kan lösa oss från dem" (i min rätt så fria översättning) |
Några mer radikala tänkare möter oss dock i Farbers bok. Sascha DuBrul (som var i Sverige och hade en workshop på anarkistiska bokmässan 2011) och hans tankar om mentalsjukdom som "Dangerous gifts". David Oaks som tillsammans med ett antal andra före detta patienter hungerstrejkande tills American Psychiatric Association (APA) svarade på deras frågor (och som hade en dold expertpanel som mosade APAs svar när de väl kom...) och en del andra känns som friska fläktar faktiskt. Oaks är dessutom en av de få som nämner klass i diskussionen. Han beskriver sitt eget "genombrott" eller vad vi ska kalla det som händer i hjärnan då allt plötsligt rämnar som direkt relaterat till att han inte kände till de sociala koder et cetera som styrde Harvard, universitetet där han plötsligt hamnade trots sin arbetarklassbakgrund. Ensam och rädd i ett främmande land så blev han plötsligt annorlunda. Jag kan själv relatera till detta och tycker därför självklart att det är en bra historia.
 |
| David Oaks;"I came from a working-class background, and I was going to Harvard, and people dont understand how that kind of thing affects you to the very cell of your being." |
Klass har även betydelse för Farber. Han har själv upptäckt att det verkar som att outbildade oftare får diagnosen schizofren medan utbildade får diagnosen schizoaffektiv eller bipolär. Min farbror (outbildad) lyckades faktiskt få både diagnosen manodepressiv och schizofren vid olika tillfällen. Det har i flera fall visat sig att det är ytterst svårt att skilja på "sjukdomarna" och att en person då får endera beroende på hur den verkar (vilken klass den tillhör) är ju kanske inte så underligt. Bipolär anses ju i allmänhet som en mer hoppfull diagnos än schizofren därav en möjlig anledning till att personer som är mer lika psykiatrikern utifrån utbildning, socialgrupp etc, får denna diagnos.
Kreativitet, radikalitet och galenskap. Titta på
Carl Cracks ögon runt 1.43 min in i videon.
